Utdrag ur Dala Demokraten 5 december 2009

Vildrosor blommar i kompakt mörker!

Teatermannen och ordbrukaren Claes von Rettig har äntligen gått i land med att sammanfatta sin och livskamraten Margareta Söderbergs levnadsgärning. Vilket härligt liv! Vilken urbota styrka! Vilket Mod! Här har ni något att bita i alla ni som tappat livslusten och tron på människan, som babblar om vänsterns död. Den kommer att uppstå på nytt.

Med boken följer även en DVD med arbetarspelet Bergslagskantaten. Så här bra kan resultatet bli om man skapar rum och fullödigt samarbete mellan konstnärliga skapare och vanligt folk med oanade talanger. Det har gått 25 år sedan denna framgångsrika pjäs turnerade runt i Skandinavien för att berätta småfolkets egen historia från medeltiden och framåt. Här finns enskilda starka sånginsatser av Margareta Söderberg och Björn Hedén, men framför allt en stor kollektiv styrka och kärlek till en teater som plötsligt har något väsentligt att berätta.

Hur hade den svenska vänstern och samhället i stort sett ut om sådana som Claes von Rettig vunnit gehör för sin demokratiska och jämlika kultursyn? Vad hade hänt med våra nya generationer från arbetarklassen om de från början hade fått ökade möjligheter till eget skapande? att läsa, skriva, dansa, spela teater, musicera, uppträda och arrangera tillsammans med andra människor?
Vad hade hänt om kulturen i arbetslivet på allvar fått fotfäste? Då hade inte närmare 50 procent av alla unga män inom LO-kollektivet vägrat läsa böcker. Nej, föraktet mot bildning och kultur hade inte haft någon jordmån alls. Då hade fackföreningsrörelsen fortfarande varit en vital röst i kulturlivet.

Claes von Rettig tyckte att många vänstermänniskor på 70-talet mest satt och pratade. Han ville visa i praktisk handling vad saken gick ut på. så tänker han än. Här finner vi färden genom ett sjuhelsickes skapande. Olika teateruppsättningar, festivaler,kurser och seminarier. Cirkeln är sluten med sommarens Vildrosfestival på Konnsjögården utanför Horndal.

Boken innehåller en kavalkad av bilder. Den fungerar som tidsdokument, historiebeskrivning, handbok för den vildsinta teaterkonsten, inspiration för den jämlika kulturen och vaccination mot den svarta pessimismen.
Rettig och Söderberg är ännu fullt övertygade att världen går att rädda. Nya generationer kan och måste ta vid och lära av misstagen från förr. Från mörkret stiga vi mot ljuset. Det är framtiden som skall erövras, inte minnesmonumenten från förr. Arvtagare finns redan i Botkyrka Communityteater och America Vera Zavala men vi behöver flera.

ULF LUNDÈN

Utdrag ur Dalarnas Tidningar 30 november 2009

Karnevaliskt levnadsmanifest

Dalarnas teatergigant, Claes von Rettig, ger nu ut ett 500-sidigt ”levnadsmanifest”.
- Det är en handbok och en bruksbok. Jag är 78 år ung och ser framåt, säger han.

vo Rettig kom till USA första gången som 16-åring och återvände som 19-åring för att  på George Washington University studera drama, regi, noveller och Shakespeare. När han fortsatte vid Lunds universitet var Lorca viktig. von Rettig återstartade studentteatern.

Han blev tidigt regiassistent på nationalscenerna. Under 1960-talet var han en av landets ledande teaterkritiker och deltog i teaterdebatter med Alf Sjöberg och Ingmar Bergman, vars slagskugga över teaterlivet gjorde det svårt för andra att växa och frodas.

Att läsa von Rettig är att läsa om en konsekvent outsiderposition. han känner sig inte bekväm ” bland de tjocka poeterna och neurotiska skådisarna på Teatergrillen, KB och Baren”, språket var konstigt, det var armbågar och se på mig!”, medan poeterna i Lund ” satt med stearinljus i mörka källare och mässade underliga
poem för varandra.”

von Rettig är konsekvent också i sitt uppror, i sin ständiga strävan efter att spränga teaterns ramar, sin bergfasta övertygelse att alla människor är skapande, att liv och teater är samma sak, att kultur inte är något som ges ovanifrån och konsumeras underifrån. Grundanalysen är att Dramaten grundades av Gustav lll och har fortsatt att ägna sig åt hovkultur.

von Rettig grundade den första regionteatern, Norrbottensteatern 1967, sjösatte Skeppsholmsfestivalen 1977, var med i Söderfestivalerna, i Folkkulturcentrum tidigt 80-tal, var drivande bakom flera folkliga spel och kantater i Dalarna och tog över Konnsjögården, som blev ett nytt folkligt kulturcentrum 1984. Etcetera, energin är enorm och tycks obruten.

Han lever som han lär. Boken har ingen början, inget slut. Helt plötsligt känner han att han måste återpublicera en 45 år gammal text om spansk tjurfäktning. Infallen är många, kaotiska, framställningen är holistisk.
Bilderna flödar. Det finns dikter, planscher och skisser. von Rettig tecknar utmärkt, i Peter Dahls anda. Han och livspartnern Margareta Söderberg har gått igenom ett enormt personligt arkiv. Egna och andras artiklar blandas vilt. Boken har också en närmast manisk nerv. Claes von Rettig är en av Dalarnas mest betydande kulturpersonligheter. 78 år ung.

JENS RUNNBERG

DRAMAFORUM  nr 1    2010

Ett vildrosmirakel

Ett levnadsmanifest för den folkliga kulturen
har sett dagens ljus. den oförtröttlige kulturgiganten Claes von Rettig,
bildsäkert sekunderad av Margareta Söderberg, har denna gång
skapat ett helt ”vildrosbuskage” med skör skönhet, intensiv doft och taggig farlighet.

Jag börjar läsa Ljuset föds ur mörkret på det sätt som författaren ange i förordet.  Det vill säga att jag hoppar hit och dit i förtjusning över att påminnas om Skeppsholmsfestivalen, om kampen för Mullvaden, om arbetet för Folkkulturcentrum, om det som nu sker på Konnsjögården och att njuta av alla foton från föreställningar och folkfester, av skisser till uppsättningar, teckningar, affischer m.m. Det rikhaltiga bildmaterialet, sammanställt av Margareta Söderberg, ackompanjerar Claes von Rettigs rika, personliga och vältaliga texter.
Text och bild bidrar till att mina sinnen öppnas för den vision om en folklig kultur och ett solidariskt och öppet samhälle som burit dessa två och som mot alla odds satt otaliga spår i kulturen vid vägkanten.

Så småningom läser jag från pärm till pärm fullkomligt absorberad av den tidsmässigt vindlande berättelsen om den slags vildroskultur som många av oss när en obotlig dröm om. Jag känner igen den underliggande vreden över byrådrakarna och den snåla kulturbudgeten och den ofta resultatlösa kampen för att ge näring åt de slags processer som behövs mer än någonsin i detta kommersialismens tidevarv.

Claes von Rettig är inte nådig när han kritiserar den oengagerade ytliga och förborgerligade teatern som bara angår en liten procent av folket.
I sin gärning som regissör och inspiratör har han varit trogen sin vision och sina ideal. Tillbakablickarna, ofta med infogade tidningsartiklar och recensioner, gör ett överväldigande intryck av konsekvent livsgärning.

Tre ben är följeslagare – Bachtin med karnevalen och den folkliga festen, Brecht med teatern för folket och Boal med teatern med folket.
Augusto Boals gärning sammanfattas av Claes von Rettig initierat, inkännande och precist. Lyckliga bilder av Augusto Boal i aktion får en särskild klang så här året efter hans död.

Partier om starka kvinnor som Joan Littlewood och Moa Martinsson uppmärksammar den patriarkala obalansen och Margareta Söderberg får här och där sin berättigade del av ljuset liksom många andra kvinnor. Det är ett vimmel av människor som blir ihågkomna i beskrivningarna av Nils Holgersson-spelet, Tjernobylpjäsen Antigone Nu, Horndalsspelen, Dan Andersson-spelet, Lira Boterskan, de tre nordiska uppsättningarna av Littlewoods Å vilket härligt krig, Brechts Herr Puntila och hans dräng Matti och många andra.

Ett vildsint, ömsint och outtröttligt arbete för en folklig kultur genomsyrar hela denna magnifika skrift på 490 sidor. Det inkluderar hela eller delar av en rad av Claes von Rettigs pjäser och en DVD-inspelning av Bergslagskantaten från 1984 med kraftfulla sånger om folkets historia och kamp för ett värdigt liv.

Hur har det varit möjligt för dessa två – Claes och Margareta – att utan kontinuerligt ekonomiskt stöd genomföra alla dessa krävande och långsiktiga projekt? Hur har det varit möjligt för dem att genomföra alla resor, söka och få alla kontakter, förmå människor att komma från alla jordens hörn? Så skedde det förra sommaren på Konnsjögården, då den indiska forumteatergruppen Jana Sanskriti ( betyder Folkkulturcentrum!) och Augusto Boals son ledde kurs och då Vildrosfestivalen med mängder av medverkande skapade en euforisk stämning i de djupa Bergslagsskogarna. Så kommer det att ske i årets Vildrosfestival i juli.
Att Claes von Rettig har kunnat vara chef för en stor folklig kulturinstitution utan anslag är i sanning ett mirakel.

ANITA GRUNBAUM